Vadå tiaminbrist?
Sedan 90-talet har det däremot varit känt att romkorn från odlad lax dött på grund av tiaminbrist, d v s brist på vitamin B₁, ett fenomen som kallas M74. På senare tid har det visat sig att M74 bara är toppen av ett isberg och vetenskapliga bevis finns nu för att även andra vilda och vuxna djur lider av brist på tiamin. I Blekinge och på andra håll i landet har flera arter, såsom östersjölax, ejder och blåmussla, vid flera tillfällen påträffats i svaga och sjukliga tillstånd. Ibland drabbar sjukligheten individerna så hårt att de avlider. Undersökningar har gjorts även på älg, ål, torsk och havsöring.

Eftersom tiamin är ett essentiellt (livsnödvändigt) vitamin kan inget djur, inte heller människan, klara sig utan det. Tar man bort tiaminet ur en individ avlider den omedelbart. Därför är även för låga halter av tiamin också livshotande för alla djur som drabbas. De första tecknen på tiaminbrist är ofta en fysisk försvagning med förändrat och instabilt beteende. Immunförsvaret blir nedsatt och virus eller bakterier kan lättare smitta och göra djuren sjuka. Djurens förmåga att skaffa mat och äta avtar så småningom och reproduktionsförmågan (förmågan att få ungar eller lägga friska ägg) drabbas alltid vid en viss grad av tiaminbrist. Vid ännu lägre nivåer av tiamin tar ofta en förlamning vid och till slut avlider djuret. 

Mörrumslaxen, ett exempel på tiaminbrist och dess effekter

Tiaminbrist i vårt ekosystem är vad man kallar episodisk. Det innebär att den av okänd anledning kommer och går under olika långa perioder som kan vara under ett eller flera år. Laxen i Mörrumsån har varit uppenbart och synligt sjuklig vid flera tillfällen under de senaste decennierna. Även om man ibland kunnat identifiera kända infektioner och patogener (ämnen som framkallar sjukdomar), har inte den bakomliggande orsaken varit känd. Nu vet man dock att mörrumslaxen lider brist på tiamin och den senaste episoden utbröt hösten 2013 och pågår ännu. När laxen stiger upp i ån under maj och juni har den visat tecken på fysisk nedsatthet, hudrodnader och ibland ett ovanligt rörelsemönster. Vissa fiskar har avlidit redan i detta skede medan andra klarat sig fram till hösten.

Effekterna av tiaminbristen hos Mörrumslaxen är långtgående. Först och främst är sjukdomsförloppet ofta utdraget och man kan bara göra antagandet att det innebär mycket stress, obehag och lidande för varje drabbat djur. Den ökade dödligheten gör att miljön runt ån försämras för de som bor och rör sig utmed vattnet under de somrar och höstar då mycket fisk drabbas. När antalet friska laxar minskar i ån blir också fisket sämre vilket minskar efterfrågan på fiskekort. Många stamgäster vid ån tar illa vid sig och upplever att förutsättningarna för deras största intresse och bästa rekreationsätt försämras eller försvinner. 

Mörrums Kronolaxfiske, som är en del av Sveaskog, förvaltar och säljer fisket i ån och får avsevärt sämre intäkter och därmed svårare att bekosta service och andra fiskvårdande åtgärder. I en liten by som Mörrum märks det snabbt även hos andra företag när antalet fisketurister minskar – redskapshandlare, restauranger, olika boende och matbutiker – alla förlorar de på att laxen mår dåligt och dör. 

Det kanske mest bekymmersamma med tiaminbrist i östersjölaxen  är att det vissa år dör mycket fisk före leken. Det betyder att de uppvandrande fiskarna inte orkar lägga sin rom och mjölke innan de avlider, vilket kan hota ett vattendrags hela laxbestånd. Med färre uppväxande och vuxna laxar i havet förändras ekosystemen i Östersjön och förutsättningarna för de få kvarvarande yrkeskustfiskare som ännu delvis kan försörja sig på laxfiske hotar också att försvinna. 

Senare års forskning har också tydligt visat att även om laxens avkomma (rom eller yngel) inte dör direkt av tiaminbristen (det som kallas M74) så producerar många laxhonor idag rom som har för låg tiaminhalt för att helt frisk avkomma skall kunna förväntas. Detta innebär att fiskar med så kallade subletala (icke direkt dödande) skador kläcks. Frånvaro av M74 är alltså inte ett bevis på att friska fiskar produceras i vattendraget.

Vad görs idag för att det ska bli bättre?

Idag finns en växande medvetenhet om problemen bland de fiskevårdsområdesföreningar och andra organisationer som förvaltar laxälvarna och vid många vatten finns också en övervakning av sjuk eller död lax. Vem som helst kan rapportera fynd till Statens Veterinärmedicinska
Anstalt (SVA) via denna länk: https://rapporterafisk.sva.se/. På sina håll har även jägare hjälpt till med rapportering av onormal död på älg, och ornitologer har kunnat bidra med rapportering av sjuk fågel.

I Blekinge har Mörrums Kronolaxfiske, yrkesfiskare och Johannishus Gods ställt upp med underlag för provtagningar på lax, torsk, havsöring och älg. Kronolaxfisket har dessutom kallat till nationellt möte med olika intressenter, myndigheter och landets spetskompetens för att gemensamt kunna bedöma allvaret och utbredningen av tiaminbristen.

I Sverige leds idag tiaminforskningen av institutionen för miljövetenskap och analytisk kemi (ACES) vid Stockholms Universitet. Även Linneuniversitetet (Institutionen för biologi och miljö) i Kalmar och SVA (Statens Veterinärmedicinska Anstalt) bidrar till att leda forskningen framåt. Under flera års tid har provtagningarna och analyserna fördjupats och man har kunnat konstatera tiaminbrist i flera olika arter. Från en provtagning i Mörrum så sent som hösten 2017 finns preliminära resultat som tydligt pekar mot att även torsken i Hanöbukten är drabbad. Torskens populationer har under flera år gått tillbaka och individerna har minskat i vikt och storlek. I flera länder och på många platser över norra hemisfären (jordens norra halvklot) har undersökningar gjorts på olika arter. Förutom lax, ejder och blåmussla har man även undersökt och visat att europeisk och amerikansk ål lider brist på tiamin. I denna internationella undersökning ingick Sverige, England, Kanada, Island och USA och i alla länderna fanns arter drabbade av tiaminbrist. (Mer om den internationella studien kan man läsa om i Nature, Scientific Reports, ”Widespread episodic thiamine deficiency in Northern Hemisphere wildlife”, en artikel från december 2016 där svenska forskare medverkat: http://www.nature.com/articles/srep38821

Vad beror tiaminbristen på?
Fram till idag har varken vetenskapen eller någon annan kunnat besvara den viktigaste frågan: Vad orsakas djurens tiaminbrist av? Däremot har man kunnat säga att den sannolikt inte beror på att djuren har svårt att ta upp det tiamin som finns i födan. Forskning har också gjorts på om bristen kan orsakas av att djuren byter eller alternerar sin stapelföda (sin vanligaste mat) på grund av förändringar i ekosystemen, men inte heller detta har visat sig vara den bakomliggande orsaken. Inom tiaminforskningen finns nu andra färdiga arbetshypoteser om vad som kan vara problemets kärna. Eftersom de vetenskapliga studierna har observerat tiaminbristen hos flera vitt skilda djurarter är det mest sannolikt att tiaminbristen kan ha en gemensam grundläggande kemisk orsak. Vidare forskning kostar dock pengar och eftersom flera forskare under flera års tid fått klara sig med mindre, ofta privata anslag hoppas man nu på statligt stöd för att äntligen kunna avslöja mekanismerna som hotar så värdefulla och omtyckta arter som älgen, laxen och ejdern, ofta använda som symboler för svensk frisk natur.